Harrisons dramatiska historia

Majoriteten av alla vikingatida skandinaver var vanliga bönder, medan krigarna utgjorde en synlig minoritet. Till dessa grupper kom en tredje, som i mångas ögon var ännu mer prominent än kungarnas och stridsmännens kretsar: köpmännen. De seglade överallt för att köpa billigt och sälja dyrt, och genom deras verksamhet knöts Nordeuropas alla kuster samman i kommersiella nätverk. Vikingarnas epok sammanföll nämligen med ett handelsuppsving i hela Europa, något nordborna inte var sena att profitera på.

Vad som gör de medeltida köpmännen särskilt intressanta är att vi har stora kunskaper om några av dem, som i fallet med Ottar från Hålogaland, en nordnorsk bonde som extraknäckte som handelsman på sommaren. Under en vistelse i England uppmärksammades han av kung Alfred den store, som lät intervjua honom om hans resor och sedan såg till att redogörelsen fästes på pränt. Vi kan dessutom bokstavligt talat gräva upp köpmännens liv genom att fokusera på köpstäder som Birka och Hedeby, vars stadsbebyggelse är lätt att komma åt för dagens arkeologer, eftersom resterna efter de gamla trähusen inte är övertäckta av senare bebyggelse. Vi vet också vad vikingarna handlade med, och vi har kusliga skildringar av deras lika omfattande som vidriga slavhandel. Allt sammantaget ger oss dessa källor både konkreta och fascinerande inblickar i epokens handels- och näringsliv.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de vikingatida köpmännen, deras färder, varor och städer.

Bild: Handel i östslavernas land. Skildring av slavhandel mellan ruser och khazarer. Oljemålning av Sergej Ivanov (1909) från serie som skildrar rysk historia. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi har alla sett dem på film, läst om dem i böcker eller serietidningar och hört talas om deras blodiga bravader: gladiatorerna, de förslavade krigare som utkämpade dueller till döds på antikens amfiteatrar. Men frågorna är många. Hur uppstod gladiatortraditionen, hur såg en gladiatorstrid ut, vilka typer av gladiatorer fanns det, och när gick ridån ned för spektaklen?

Rötterna till gladiatorernas tvekamper är att söka i begravningsritualer, vid vilka människoblod – trodde man – måste spillas för att de dödas andar skulle få det bättre. Seden uppstod i syditalienska Campanien och spred sig omkring år 300 f.Kr. till Rom, där man lärde sig att älska underhållningsvåldet.

Det blev vanligt att förmögna romerska karriärister bjöd på gladiatorspel för att bli populära, och en mängd gladiatortyper introducerades – till exempel retiarius, ”nätmannen”, secutor, ”förföljaren”, essedarius, ”vagnskämpen”, sagittarius, ”bågskytten” till häst, och många fler. Kring gladiatorspelen utvecklades en omfattande kultur med gladiatorskolor och träning, och de skickligaste gladiatorerna kunde bli föremål för idoldyrkan av både krigisk och sexuell natur.

De kristna kyrkofäderna och biskoparna, som avskydde striderna, kunde indignerat konstatera att deras församlingsmedlemmar var lika entusiastiska som övrig publik. Ända till 400-talet e.Kr. var gladiatorspelen ett stort folknöje i Sydeuropa, Nordafrika och Främre Orienten.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om gladiatorerna i det antika Rom.

Gladiatorer i strid, avbildade på den så kallade Zlitenmosaiken från Leptis Magna i dagens Libyen, troligen 100-talet e.Kr. Mosaiken ger en ovanligt konkret inblick i romerska arenans våld, utrustning och underhållningskultur i Nordafrika. Okänd upphovsperson. Public domain (PD-Art), via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingatågen gick inte bara i västerled. I synnerhet från dagens Sverige gick de också till Östeuropa, både till ”Grekland”, det vill säga det bysantinska riket, och till ”Gårdarike”, det vill säga till dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Utvandringen av handelsmän, krigare och hövdingar från Norden till Östeuropa lade grunden till Kievrus, det första ryska riket.

Vikingarnas östeuropeiska historia är påfallande väldokumenterad, både genom arkeologiska lämningar och genom redogörelser i skriftliga källor. När en munk i Kiev i början av 1100-talet skrev Nestorskrönikan, den första ryska historieskildringen, kunde han använda sig av flera bevarade handelsavtal från 900-talet, vilka i detalj visar hur ruserna, det vill säga svenskar från Roslagen och deras östslaviska förbundna, tog sig till Konstantinopel (vikingarnas ”Miklagård”) för att handla. I bysantinska verk kan vi detaljanalysera resorna som sådana – vilka vägar vikingarna tog, vilka forsar de måste bemästra och hur fort de färdades. Både nordbor och bysantinare har till råga på allt efterlämnat redogörelser för de skandinaviska krigare som trädde i kejsarens tjänst och stred i väringagardet, en av Europas militära elitkårer. Tack vare detta kan vi följa den blivande norske kungen Harald Hårdrådes spännande liv i exil, först som stridsman i Kievrus, sedan som väringaledare i Italien och på Balkan.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatågen i österled, om handel och krig i Gårdarike och Sydösteuropa.

Bild: Besökare från andra sidan havet. Skildring av varjagers färd till Kievrus. Oljemålning av Nicholas K. Roerich (1901). Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag är USA en global supermakt, och så har det varit ända sedan andra världskrigets slut. Det är ingen överdrift att beteckna presidenten i Vita huset som jordens mäktigaste man. Annat var det i mitten av 1700-talet: då existerade inte USA, och den politiska konstruktion som sedan skulle bli en världsmakt utgjordes av några sinsemellan fristående brittiska kolonier vid den nordamerikanska östkusten.

Så sent som 1763 framstod Storbritannien som den stora segraren i kampen om Nordamerika, men redan ett decennium senare bröt det koloniala imperiet samman i ett utdraget krig, i vilket kolonisterna reste upprorsfanan under män som George Washington och Thomas Jefferson. Till en början hade Storbritannien alla trumf på hand: de såg till att kolonisternas slavar gjorde uppror, de fick den nordamerikanska urbefolkningen på sin sida, och de hade betydligt bättre arméer till sitt förfogande, med gott om tyska legosoldater.

Men sedan hände något: kolonisterna lyckades förvandla upproret till ett världskrig, i vilket Frankrike och Spanien öppet allierade sig med dem, och i vilket mängder av stater – såväl Ryssland och Sverige som Osmanska riket och Bägge Sicilierna – uttryckligen motsatte sig den brittiska flottan och dess metoder för att kontrollera världshaven. Och därmed öppnades vägen till grundandet av en helt ny stat: United States of America.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om nordamerikanska frihetskriget – varför det bröt ut och hur det utkämpades.

Bildtext: Delaware-regementet i slaget vid Long Island den 27 augusti 1776, en tidig och avgörande drabbning under USA:s frihetskrig som tvingade Washingtons armé till reträtt från New York. Målning: Domenick D’Andrea. Public domain, via Flickr (National Guard Bureau).

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Upptäckare, kolonister, riksbildare och köpmän i all ära, men det vi spontant associerar till när vi visualiserar vikingatiden är trots allt krigarna – såväl de lejda och edsvurna stridsmännen som stred för kejsare, kungar och furstar i hela Europa som de frilansande sjörövare och plundrare som gjorde Västeuropa osäkert mellan 700-talet och 1000-talet. Vad vet vi egentligen om dem?

Ett stort problem är att vi ofta har valt att glömma de riktiga krigarna – de som uttryckligen nämns med namn i samtida annaler och runstenstexter – och istället minnas de sagohjältar som diktades ihop flera sekler senare. Vad händer om vi skalar bort det medeltida fiktionshöljet och söker efter historiskt belagda stridsmän? Under vilka perioder var de verksamma? Vilka strategier och taktiker använde de sig av när de gick till angrepp mot sina fiender? Hur mindes de efterlevande dem, när sorgebudet kom att de fallit i främmande land? Hur barbariska var de? Fanns det bärsärskar, alltså vilda krigare som drogade sig med flugsvamp och trodde att de var osårbara? Genom att ställa den här typen av frågor tvingas vi pränta ned besvärande frågetecken framför legendariska hjältar som Gånge-Rolf, samtidigt som vi möter fullt historiska men bortglömda hövdingar som Sibbe Foldarsson – den danske sjökungen vars död i Kalmarsund ännu ger ekon i Ölands kulturlandskap.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de verkligt blodiga sidorna av vikingatidens historia, om epokens krig och plundring.

Bild: "Ein Wikingerüberfall", konstnärlig skildring av en vikingaräd. Oljemålning av Ferdinand Leeke (1901). Wikipedia, Public Domain.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.