Militärhistoriepodden

I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så.

Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”.

I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier?
På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit.

De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte.

Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802 ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid vara något – åtminstone de första delarna av boken.

Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg.

För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar.

Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937.

Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan.

En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl.

Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.

Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.

Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.

Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?

Bild: Finska soldater bemannar en svensk Bofors 40 mm luftvärnskanon vid Suulajärvi under fortsättningskriget, 25 augusti 1943. Bilden belyser hur luftvärnet användes på östfronten och vilken roll Boforssystemet fick i Finlands krigföring. Bild: Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på den romerska kejsartiden.

Efter mordet på Julius Caesars år 44 f.Kr. kastades republiken åter in i kaos. Ett nytt triumvirat bildades av Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, som delade upp imperiet mellan sig. Men precis som tidigare maktdelningar kunde inte heller denna bestå.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Actium – den avgörande uppgörelsen mellan Octavianus och Marcus Antonius i Joniska havet, vid inloppet till Ambrakiska viken.

Octavianus, Caesars adoptivson och arvtagare, visade sig vara en mästare i politiskt manövrerande. Med propaganda, allianser och ett skickligt utnyttjande av Caesars eftermäle stärkte han sin ställning, samtidigt som relationen till Antonius gradvis försämrades.

När konflikten övergick i öppet krig blev östra Medelhavet den avgörande arenan. Antonius och Kleopatra etablerade sig i västra Grekland, medan Octavianus förfogade över en ovärderlig tillgång: den briljante strategen Marcus Agrippa. Genom en rad amfibieoperationer mot Antonius försörjningslinjer skaffade sig Agrippa initiativet och lyckades successivt pressa in motståndaren i Ambrakiska viken. Samtidigt urholkades Antonius ställning av avhopp, bristande försörjning och ett allt intensivare psykologiskt krig.

I avsnittet diskuteras också den romerska sjökrigföringens utveckling, styrkeförhållandena vid Actium och de osäkra källorna kring Kleopatras dramatiska flykt från slagfältet. När striden väl var över återstod bara en segrare. Antonius och Kleopatra tog sina liv, medan Octavianus återvände till Rom och blev princeps – ”den förste medborgaren”. Därmed inleddes en ny epok i romersk historia: kejsardömets tid.

Bild: Slaget vid Actium 31 f.Kr., här skildrat i en målning från 1672, där Octavianus flotta besegrar Marcus Antonius och Kleopatra. Segern blev avgörande för slutet på den romerska republiken och början på kejsartiden. Målning: Laureys a Castro, Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i reprisen av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.

Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?

Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?

Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.

Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.

Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.